Ingeman

Funny Games

Den första film jag verkligen inte fattar men ändå förstår. Den är helt psykad och man fattar ibland ingenting men den har helatiden den röda lilla tråden med sig. Jag vet fortfarande inte ifall jag ska älska den eller hata den, men man kan inte sätta något mitt i mellan. Jag vet fortfarande inte syftet med filmen, om jag skulle bli rädd som i "någon-skrämmer-mig-rädd" eller om jag ska känna att det är någon som följer efter mig (vilket jag redan tror att någon gör) och vill tortera mig. Är det den känslan de vill att man ska få? Eller vil de att man ska bli psykist störd efteråt eller är det till för att alla med lite psyksadistiska tankar ska få sitta och skratta. Det kostiga är att jag kände lite av allt, så jag vet ju inte hur jag känner för filmen.
Sedan finns det inte heller någon riktig logik i själva filmandet. De kan filma barnlik, inga problem. De filmar när folk blir misshandlade (men inte allt). De filmar när några blir dödade. "Butt head" pratar ibland till biopubliken. Helt plötsligt filmade de ett hus i mörker (que??). Det hämskaste var ju när de satte ett kuddfodral över den lilla killens huvud och han skrek. Det mådde jag riktigt dåligt av. De där två hade abslout inga gränser.
Man måste se den för att förstå vad jag pratar om, men man kommer aldrig att förstå filmen.